Inledning

Blogg? Ja tack. För privat? Nej tack. Gärna ett tema. Ett personligt tema.

Jag är 30 år sedan i höstas. En primitiv känsla kom smygande strax efter min födelsedag. En känsla av att tiden går... hela tiden. Och varje natt sover jag bort minst 8 timmar av mitt liv, för att stiga upp och spendera resterande 8 timmarna i en tegelbyggnad där alltför få uppskattar en, för att fortsätta kvällen med "sånt som måste göras". Va? Var det detta som var livet? Blev jag vuxen? Eller stannade allt för att jag blev sambo? Eller för att jag fick ett fast jobb? Eller för att jag flyttade hem till Luleå igen? Eller för att....

Att jag alltid haft halvkassa matvanor och är en obotlig periodare när det gäller motion gjorde ju inte saken bättre. Sånt mår man ju tydligen väldigt bra av.

Höga krav som de flesta tjejer har på sig själv och andra, dit verkar även jag höra. Relationer är som sagt inte lätt. Och tro det eller ej, men kraven gör det faktiskt bara ännu svårare.

Smink är världens uppfinning. Brun utan sol. Hårspray och roll-on. Inte en jävel behöver få se vem du egentligen är. Bakom masken. Jag älskar smink. Och luktagottkrämer.

Trots att både gallan och magen pajat på mig sen länge är socker, fett och salt halva nöjet med helgerna....

Hm.... Vem är jag då? Vill inte vara jag, varken inuti eller utanpå. Jag är ett tunt membran av tankar mellan Loreals senaste mineralpuder och magkatarrpillret Omepprazol. Och mina tankar håller fan snart på att explodera.

Idag framför spegeln såg jag det. Jag såg mig själv i ett enda gråvitt hårstrå som lyste genom all fejkad toning. Där var jag. Det gick inte att dölja. Ett enda gråvitt hårstrå var jag. Det var så jävla ÄKTA.

Men som sagt, oftast gör sanningen ont.

Så med dessa ord inleder jag min 4 veckors DETOX. Nu vet ni varför.
Sovgott.