En dag grönskar det igen. När isen och snön och allt det kalla droppat färdigt. När det inte fryser mer. Trots att frosten gör de allra vackraste mönstren och istapparna formas likt kristaller så droppar de när jag vidrör dem. Som tårar. Som aldrig slutar rinna förrän hjärtat tinat. Snön är som det finaste salt som mjuk bomull. Som sylvass skare. Tills den tinar och omsluter din nakna kropp i ett ljummet kvällsdopp. Långt från mössor och blöta vantar som skyddar från det kalla. Från det vackra, som droppar. Som istappar.
Det är en svartvit verklighet jag snurrat i. Inte den blågula som jag hoppats. Men även gråa vyer är vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar