In i ett ingemansland. Där ingenting är förutbestämt. Inget good or bad. Det bara är. Man kan och man måste. Man borde man vill. Man hoppas och önskar. Man är. Varje sekund. Man bara är.
Utan början utan slut. Vill hitta dit igen. Ibland, när det är som värst så vänder det. När tankarna snurrar som fortast så klarnar det. Att bara vänta ut det. Med tålamod. Ett aldrig sinande tålamod. Om så en sekund få se sig själv utifrån. Få granska. Objektivt. Utan ursäkter. Utan vetskap om hur jag egentligen känner. Utan svar. Bara vara. Någon annanstans.
Allt är hjärnspöken. Jag vet. Jag vet att det går över.
Kan bara inte glädjas åt kuddarna jag sydde. Åt promenaden i solskenet. Åt boken jag läste en stund för mig själv. Åt sockarna jag stickade. (Som faktiskt är jättefina) Åt lovet som varit. Åt glassen vi gjort. Åt allt. Åt mitt liv.
Men det går över. Jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar